Har ingen vettig aledning att känna som jag gör just precis nu. Men just idag har jag kännt mig så fruktansvärd ensam. (Även fast Tobias, Johan och Basse har varit runt om mig hela dagen, + en massa kunder, ) så har jag ändå kännt mig som ensammast i världen. Och det är en fruktansvärd jobbig kännsla. Det är konstigt hur man kan tillåta sig själ att känna så. För innerst inne så vet jag att det inte är sant, jag har flera människor som tycker om mig och uppskattar just mig. Men på något underligt sätt så försvinner det när kännslan av ensamhet tränger sig på. När den väl har slagit rot i hjärtat så växer den stadigt, och inget kan stoppa den. Och när den härliga hjärtklappningen väl börjat, så finns det inte mycket som hjälper. Att kväva sig med en kudde skulle hjälpa för stunden, men att dö för detta är inte värt. Så därför överväger jag inte ens de alternativet. Även fast man helatiden, när man är i den där hemska panikkännslan,  tror att man kommer att dö innom loppet av några sekunder. Och att man alltid är lika förvånad att man överlevde denna härliga panikångest också. Visst är det underligt, att man inte lär sig. Men man är alltid lika rädd ändå när kännslorna bara strömmar in genom kropp och själ.

Nu jag har inget mer att säga. Ville bara lätta på hjärtat lite.
Hej.

---