Efter en tidig start på resan, närmare bestämt 3.45, så är man äntligen hemma hos mamma och pappa igen. Och visst känns det lite underligt att gå in på hemköp igen efter 7 månader med Tesco, eller gå ut på gågatan och känna igen varenda människa man möter. Det skrämmer mig nästan lite. Det var så längesen som man träffade samma människa flera gånger på stan.  Hände väldigt, väldigt, om nästan aldrig i London. Den enda som jag vet att jag såg flera gånger på gatan, var den äckliga killen som envisades att gå utan tröja, även fast det var regnrusk och höststorm.(Förmodligen så känner jag igen han bara för att han var så extrem och gick utan tröja jämt. Annars hade han nog bara varit "en i mängden"). Funderar lite nu på om han kommer göra de även i vinter?! Han kommer ju helt klart bli sjuk.. Jaja, hans val antar jag!

Kollar nu ner på golvet och ser hur mina väskor bara viskar "packa upp mig", men jag orkar inte riktigt,  inte ens lite, även fast jag vet att jag borde.  Men usch så drygt det är.  :S  Men jag antar att det bara är att bita i det sura äpplet och ta tag i väskproblemet. Fast först ska jag lösa problemet på engelskt vis, det bästa sättet någonsin: En stor kopp te:)  Och sen är ju min lillasyster Karin så snäll och hjälper mig med uppackningen, Tack<3