Jag har inte riktigt fattat att jag faktiskt är "hemma" i Ludvika igen. En liten del av mig tror fortfarande att jag ska tillbaka till Tyskland, även fast jag inners inne vet att det absolut inte kommer hända. Det är konstigt hur snabbt det gick att stöta bort Ludvika som sitt hem, för när jag går på gatorna nu så känns det inte som "hemma" längre, det känns inte som min stad helt enkelt. Fast egentligen, när jag tänker efter så har det väl aldrig riktigt kännts som hemma, eller att jag skulle bo är i framtiden. Utan detta är liksom mer som ett stopp i mitt liv, vilket faktiskt kan vara skönt ibland. Visst kan det vara så att staden får mig att bilda någon slags panik, men ibland tror jag att det kan vara bra, för det får mig motiverad till att faktiskt ta tag i mitt liv, och inte bara "nöja" mig med tillvaron. Vilkte jag kanske hade gjort om jag bott i favoritstaden från början. Vad vet jag?!  Jag sitter just nu bara och tänker, och försöker göra allt positivt, även fast det kan vara lite tungt ibland!

---

Ludvika måste ha stått helt stilla, förutom löven och Gallerian så ser jag ingen förändring.. Till och med trafikljusen vid gammla Saga bio är ur funktion,  de var de när jag åkte för 7 månader sedan med. Och jag hoppas innerligt för alla Ludvikabors skull att det inte varit ur funktion helatiden. För de måste ha iriterat många människor!

 

Har förövrigt cyklat 1 mil idag med lillasyster på pakethållaren, är helt slut i kroppen och kommer förmodligen ha träningsvärk i rumpan i morgon, för jag har inte cyklat på 1 år:S Det var lite vingligt, och jag kände mig inte alls säker på styrningen och balansen. (Men det höll jag för mig själv, för skulle jag ha sagt det högt, så skulle Karin aldrig ha vågat åka med mig). Kvällen avslutades med en kopp te, och 4 avstinnt av O.C hos Daniel:) Helt underbart, längtar tills nästa gång!