Jag vet inte ens hur jag ska börja detta inlägg,  eller vad jag ska skriva om, för allt är bara snurrigt nu, inget är sig likt. Fast frågan är ju om det någosin har varit "sig likt", för det har alltid varit upp och ner och hit och dit helatiden. Det är konstigt hur ens vardag kan vara så konstig, att allt kan bestå av så mycket knas. Varför kan inget bara få vara normalt för? Varför kan jag inte få känna mig normal, glad och lugn i mig själv? Okej, på tisdag gäller det, på tisdag ska jag försöka ändra på något som jag levt med så länge. Förstår inte hur jag ska kunna skiljas från de som helatiden varit en del av mig?! Men samtidigt så vet jag, någonstans där inne, att det är för mitt eget bästa, även fast jag just nu är livrädd, nervös och kissnödig. Allt kommer bli bra någon gång. Jag antar att jag bara måste ge det lite tid, och ta det i min egna takt. Jag antar att jag måste ta det här steget för att överhuvudtaget kunna gå vidare i livet, men just nu är det tungt, just nu vill jag bara försvinna bort ett tag, kanske lägga mig i fosterställning och hoppas på att problemet bara skulle försvinna!