Lämnade London för exakt 3 veckor sedan idag. Och jag är INTE imponerad. Har fortfarande inte ändrat "hemort" på Facebook än, jag känner inte att jag har något som jag kan kalla "hem" än. Detta militärcamp är mer som en paus i mitt liv. Ni kan nu tycka att jag är förbannat negativ, men att bo innan för taggtråd var inte så "kul" som jag trodde att det skulle vara. (om jag nu någonsin trodde att det skulle vara roligt.) Särskillt inte när man inte haft internet/telefon på de senaste 3 veckorna, och varit instängd i ett hus med skrikande barn pga att det spöregnar konstant! Jag har all rätt i världen att vara negativ då.  (Tänkte börja mitt första blogginlägg så,  för då behöver jag inte be om ursäkt för att jag har en negativ ton när jag skriver resten av alla inlägg).

Men förvänta er inga romaner för jag är lite ringrostig, och har inte bloggat på flera månader. Och det ber jag om ursäkt för,  men ärligt talat, allt blev till en grå vardag i London också. Eller kanske inte så grå, men det blev till en vardag, och man tänkte inte på allt roligt som faktiskt hände, och allt galet som vi gjorde.  Kan bara tänka tillbaka på den tiden och lee, för det var verkligen en av de bästa tiderna i mitt liv. Saknar allt, saknar atmosvärne och mina underbara vänner, saknar möjligheterna, och Londons stressiga/trygga vardag. Den staden har något aldedes specielt som måste upplevas. Och hade jag chanesn att flytta tillbaka dit så skulle jag nog inte tveka, man kände sig hemma där!

Så nu sitter jag här, instängd på mitt rum och funderar på hur jag ska förklara hur jag har det, och jag vet absolut inte vad jag ska skriva, eller hur jag ska börja. Vet inte hur jag ska förklara hur det är att bo på ett militärläger för er som aldrig ens har sett ett?! (Och dessvärre har jag inte varit flitig nog att ta några bilder alls, men ska göra de så fort det slutar regna). Det är liksom stort, och har taggtråd runt om sig, det står vakter i varje utgång med stora gevär, och det patrulerar soldater utanför mitt fönster jämt. Jag har nu börjat vänja mig vid alla pansarvagnar och gröna bilar som åker runt här på gatorna, och för att inte tala om alla bomber och skottlossnings som sker här. Vaknar nästan varje morgon av att hela huset skakar pga att någon smäller av en bomb, eller att ett krigsflygplan flyger förbi mitt lilla takfönster. Och det är väl ungefär allt. Finns inte så mycket att göra om dagarna, förföker träffa nya människor, men är man inte medelm i någon grupp, eller går i skolan så är det rätt svårt. Men jag gör mitt bästa, och i morgon ska jag ut med en annan tjej som bor två hus bort. Hon är 18 år och lite halvemo, men vi kan nog ha kul ändå. Får göra det bästa av det:) Vet inte alls vad vi ska göra, men lite party i Falling blir det nog.

Min dag har varit helt okej, spenderade 2 timmar på gymmet med inflamation i knät. Det gör förbannat ont, och jag börjar tröttna på det. Funderar på att skära bort det, men det skulle nog se lite konstigt ut att gå runt utan ett knä?! Så jag hoppar nog den iden, och försöker komma på en bättre!  Förövrigt så har jag varit mer eller mindre sjuk sen jag kom hit, har haft både ögoninflamation, magkatarr, förkylning och inflamation i knät. Och alla dessa ljuvliga gudagovor under 3 veckors tid. Undrar nu vad nästa vecka har att bjuda på:) Kanske en öroninflamation, eller magsår. Det verkar som att jag kan välja och vraka nu;)  Spännande!

Nu ska jag skypa med min mamma ett tag, Saknar min familj så sjukt mycket!

Las stop:This Town- Eals