Idag lyser solen sådär skönt in igenom mitt sovrumsfönster. Vaknade kl 7.30 idag, kokade mig en kopp te och bara låg och vaknade till liv under mitt varma täcke. Kunde det bli bättre?! Borde få finnas lite mer av dessa mornar, när allt bara känns helt okej :)

Mitt projekt idag är att greja på rummet, ska försöka få in lite mer "kännsla" i det, för just nu känns det inte som att det är jag som bor här.. Måste få pyssla och filura lite:) Idag ska jag även boka biljetter till Göteborg:) ska bli så skönt att komma bort ett tag. Nästa projekt är att överleva "släktträffen";)

Jag undrar hur hamnade vi här, i gråt och skrik, bråk och missär?!

Undra om det är för att jag inte sovit ordentligt på 2-3 månader, som gör att jag känner mig trött och seg, har världens huvudvärk och kramper i magen?! uhmm, underligt.. Och gårdagens natt var inget undantag, somnade 3ish, vaknade 4 och rävsov sedan till 8ish. INTE OKEJ! För att sedan gå upp på morgonen, och minnas tillbaka på hur man hällde ur den sista skvätten mjölk i "midnattsteet", och bli sådär onödigt arg, bara för att man kan, och för att det är lite tillåtet när allt går emot en.  Underbara dagar. Har också en annan teori om min mage, (om man nu ska orka diskutera de ämnet, det är ju inte direkt nödvändigt). Det kan vara så att det är för att jag råkade äta gräddfil och tomat igår.. (Jag är allergisk mot båda) För jag vågade inte säga de till att jag inte tålde det.. utan åt och såg glad ut, kan vara så att magontet denna gång har något med det att göra?!  Vad vet jag, orkar inte bry mig så värst mycket..För allt är bara knas nu!

Ikväll blir det myskväll med sockor, myströja, pyjamas, filt, en kopp te och DEAR JOHN.. Som jag har längtat! Kommer gråta exakt HELA filmen.. Jag vet det redan nu, för de gjorde jag sist.. Så pinsamt, när lamporna tändes i biosalongen, och jag är helt illröd, och mascaran har runnit sådär vackert ner för kinderna. Men ack så bra filmen var, man blev så kär. IGEN! Och han är ju så grymt snygg, haha.. Åh va underbart det är att vara tjej ibland, man kan sitta i timmar och bara diskutera hur snygga kändisar är, utan att det egentligen kommer hända något, eller bidra till något, ändå kan man spendera 1000 minuter bara på att dreggla framför snygga kändisar. I love it!

Jag vet inte ens hur jag ska börja detta inlägg,  eller vad jag ska skriva om, för allt är bara snurrigt nu, inget är sig likt. Fast frågan är ju om det någosin har varit "sig likt", för det har alltid varit upp och ner och hit och dit helatiden. Det är konstigt hur ens vardag kan vara så konstig, att allt kan bestå av så mycket knas. Varför kan inget bara få vara normalt för? Varför kan jag inte få känna mig normal, glad och lugn i mig själv? Okej, på tisdag gäller det, på tisdag ska jag försöka ändra på något som jag levt med så länge. Förstår inte hur jag ska kunna skiljas från de som helatiden varit en del av mig?! Men samtidigt så vet jag, någonstans där inne, att det är för mitt eget bästa, även fast jag just nu är livrädd, nervös och kissnödig. Allt kommer bli bra någon gång. Jag antar att jag bara måste ge det lite tid, och ta det i min egna takt. Jag antar att jag måste ta det här steget för att överhuvudtaget kunna gå vidare i livet, men just nu är det tungt, just nu vill jag bara försvinna bort ett tag, kanske lägga mig i fosterställning och hoppas på att problemet bara skulle försvinna!

Kanelbullebak i Sörvik idag. Det är ett bra terapijobb om allt annat känns tungt och jobbigt.
Mina tankar är överallt just nu, och jag kan inte sortera ut något vettigt alls. I eftermiddag ska jag skriva ett cv, kolla jobb och ta tag i de mesta. Önska mig lycka till!

Och hur lång tid ska det ta för mig att förstå att det är laktos jag är kännslig mot? Gjorde samma misstag idag igen. Åt mejeriprodukter, även fast jag innerst inne vet att det förmodligen är de som gör att min mage gör ont, skriker och blir allmänt jobbig. Ändå envisas jag med att hälla i en skvätt mjölk i kaffet, eller äta en liten bit Marabou osv.osv.. Det är onekligen svårt att avänja sig vid det. Hemma går det ju lättare, iaf med mjölken, för där har jag ju specialgrejer.. Men när man är på kalas. Hur gör man då?! (Snälla, ni som är kännsliga mot laktos, berätta. Tar ni med er egen mjölk, eller struntar ni bara i att dricka kaffe/te osv?!)  Dock har jag varit oerhört duktig med det mesta denna vecka, har inte ätit socker eller mjölkprodukter. Allt har varit tipptopp, och min mage har varit helt perfekt...ända tills helgen kom och jag tänkte "äsch, de gör inget, jag har varit SÅÅÅ duktig hela helgen,  klart jag kan äta lite smörgåstårta och kaffe med RIKTIG mjölk i;)" Eeeehm, skulle inte tro de va? Har mått skit hela eftermiddagen, magen har gjort grymt ont och illamåendet kommer och går. Nu lovar jag mig, en sista gång, Jag ska aldrig mer göra undantag för att jag har varit "SÅÅÅ duktig". Det spelar ingen roll, laktoskännsligheten kommer inte försvinna  bara för att jag råkade vara duktig den veckan, den kommer finns där jämt!


Jaja, nog pratat om min mage. Min dag har varit helt okej faktiskt. Har varit på avskedslunch/öppet hus idag. Kändes konstigt att säga "hej då" till sina vänner, när man precis har kommit hem igen. Dock flyttar dem bara till Täby, men ändå! Dagen bjöd även på en fika hos min kusin, och en lång pratstund med hennes vän Karin om att söka jobb i Norge. Lärde mig massa, och fick flera bra tips. Så nu jäklar!! Har även varit taxi idag, och släpat en galet full Jonis, som inte riktigt kunde gå själv, upp för alla hans trappor (vindsvåningen). Jag ska tillägga att jag hade klackskor, och att han deckade i min bil, och gick nästan inte att få liv i. Det tog en bra lång stund, men nu är jag äntligen hemma.  Eller de har jag varit ett tag, men jag kan inte sova. Som vanligt antar jag.. Men jag borde göra ett försök..:) Ett tappert sådant.  God natt<3

Usch!  Nu har jag sådär svårt att sova igen, ligger bara och vrider och vänder på mig helatiden, funderar på dåtid, nutid och framtid. Och kan inte sortera ut något vettigt alls. Alla tankar går bara om och om igen och inget verkar funka speciellt bra! Det enda jag vet är att mitt hjärta slår för fort och att trycket över bröstet bara blir värre. Jag måste bort här i från, men jag vet inte vart. Ibland så känns det som att inget räcker till, bara för att jag inte vet vad jag vill. Allt blir bara kaos och inget duger. Känner mig så stressad, samtidigt som orken i min kropp blinkar rött, och sviker mig varje sekund. Hade hoppats på att alla tunga känslor skulle försvinna när jag kom hem, men jag kan inte påstå att de har gjort det, snarare har de blivit värre. För det känns som att jag har fått mer att tänka på nu, mer att fundera ut och mer att klura på. Samtidigt som jag saknar barnen!! Det som jag skulle behöva nu är en promenad, med lite bra musik i öronen. Men det är för mörkt ute nu, för vi har inga gatulysen, och då kommer jag bara bli rädd. Så jag får nog vänta tills morgonen. Nu ska jag bara försöka sova igen. Vilket jag tror jag aldrig kommer lyckas med!

ÄNTLIGEN! med stora, feta, bokstäver!

Nu ska jag snart ta på mig skorna, och åka in till stan för att möta upp Markus Munkhammar. Vi ska äta sushi!!! Som vi har längtat, har drömt om sushimannes sushi i flera månader nu, och jag kan inte riktigt fatta att dagen har kommit då jag faktiskt kan äta det igen:)  Ni anar inte den underbara kännslan i kroppen nu! Jag är som ett litet barn på julafton, underbart lycklig och glad!

Dagen bjuder även på en tirpp till Borlänge med mamma och syster. Vi ska/JAG ska handla lite nya kläder, då allt i min garderob ser väldigt slitet och tråkigt ut. Den behöver fyllas på;)

 Ulf Lundell- (oh ooh la la )Jag vill ha dig.

Jag har inte riktigt fattat att jag faktiskt är "hemma" i Ludvika igen. En liten del av mig tror fortfarande att jag ska tillbaka till Tyskland, även fast jag inners inne vet att det absolut inte kommer hända. Det är konstigt hur snabbt det gick att stöta bort Ludvika som sitt hem, för när jag går på gatorna nu så känns det inte som "hemma" längre, det känns inte som min stad helt enkelt. Fast egentligen, när jag tänker efter så har det väl aldrig riktigt kännts som hemma, eller att jag skulle bo är i framtiden. Utan detta är liksom mer som ett stopp i mitt liv, vilket faktiskt kan vara skönt ibland. Visst kan det vara så att staden får mig att bilda någon slags panik, men ibland tror jag att det kan vara bra, för det får mig motiverad till att faktiskt ta tag i mitt liv, och inte bara "nöja" mig med tillvaron. Vilkte jag kanske hade gjort om jag bott i favoritstaden från början. Vad vet jag?!  Jag sitter just nu bara och tänker, och försöker göra allt positivt, även fast det kan vara lite tungt ibland!

Har förövrigt cyklat 1 mil idag med lillasyster på pakethållaren, är helt slut i kroppen och kommer förmodligen ha träningsvärk i rumpan i morgon, för jag har inte cyklat på 1 år:S Det var lite vingligt, och jag kände mig inte alls säker på styrningen och balansen. (Men det höll jag för mig själv, för skulle jag ha sagt det högt, så skulle Karin aldrig ha vågat åka med mig). Kvällen avslutades med en kopp te, och 4 avstinnt av O.C hos Daniel:) Helt underbart, längtar tills nästa gång!

Efter en tidig start på resan, närmare bestämt 3.45, så är man äntligen hemma hos mamma och pappa igen. Och visst känns det lite underligt att gå in på hemköp igen efter 7 månader med Tesco, eller gå ut på gågatan och känna igen varenda människa man möter. Det skrämmer mig nästan lite. Det var så längesen som man träffade samma människa flera gånger på stan.  Hände väldigt, väldigt, om nästan aldrig i London. Den enda som jag vet att jag såg flera gånger på gatan, var den äckliga killen som envisades att gå utan tröja, även fast det var regnrusk och höststorm.(Förmodligen så känner jag igen han bara för att han var så extrem och gick utan tröja jämt. Annars hade han nog bara varit "en i mängden"). Funderar lite nu på om han kommer göra de även i vinter?! Han kommer ju helt klart bli sjuk.. Jaja, hans val antar jag!

Kollar nu ner på golvet och ser hur mina väskor bara viskar "packa upp mig", men jag orkar inte riktigt,  inte ens lite, även fast jag vet att jag borde.  Men usch så drygt det är.  :S  Men jag antar att det bara är att bita i det sura äpplet och ta tag i väskproblemet. Fast först ska jag lösa problemet på engelskt vis, det bästa sättet någonsin: En stor kopp te:)  Och sen är ju min lillasyster Karin så snäll och hjälper mig med uppackningen, Tack<3